Dagen som förändrade mitt liv.
November 2003, minns inte datumet exakt, men jag minns precis hur jag mådde, både innan, efter och under tiden.
Jag var på konfirmationsresa till Danmark och Tyskland. Den resan förändrade mitt liv, det var då jag började inse att jag inte mådde bra. Jag drack kopiösa mängder, det hade jag gjort sedanslutet av sommaren. Jag kunde utan problem sluka en 1.5 liters läskflaska på under 20 sekunder. Jag sprang självklart på toa lika ofta som jag drack (vilket var jämt). Jag var torr i munnen, saliven kändes sträv, klumpig och inte alls som den ska kännas. Det är inte fören nu, några år senare jag verkligen inser hur sjuk jag egentligen var. Jag hade rasat i vikt, vägde bara 43kg till mina 174cm. Det är absolut ingenting, folk runt omkring mig pratade om bullemi och allt möjligt sådant. Jag åt som en häst, kunde äta hur mycket som helst. Jag sov jämt, orkade knappt ta mig ut till hästen längre, jag var trött sug och gnällig. Dagen innan manna fick iväg mig till sjukan så var det hubertusjakt i stallet. Jag var självklart med, jag har alltid älskar hubrtusjakterna. Jag red Ricko då min häst var bannlyst från hubertusjakterna då han var för sprallig. Av någon anledning fick jag enormt ont i knäet som jag länge har haft problem med.
Dagen efter sov jag bort nästan hela dagen. Mamma tvingade med mig till stan när hon ”skulle handla”, eftersom att jag var tjurig så hade jag vägrat åka in till sjukan annars. Men tackvare detta fick hon med mig dit, dem tömde mig på massa blod och sa att ”åk hem och plocka ihop lite saker att göra, åk sedan in till Kalmar lasarett där kommer du behandlas för diabetes typ 1” In till Kalmar blev det där fick jag akut dropp genom en slang till handen. Sedan varannan timme till att börja med så var dem och petade på mig och tog ett blodsocker på mig. Både jag och min familj fick genomgå både det ena och det andra mötet. Läkarna tyckte att min familj var helt konstig då inget verkade hetsa upp sig för vad som hade hänt. Min familj har alltid tagit dagen som den kommer, allt drabbar redan min familj. Dom fick byta droppet i handen betydligt oftare än vad de brukar få göra. Den gjorde ofta enormt ont. Till slut kom den dagen jag bävade för, jag skulle själv få börja ta mina egna sprutor. Den här dagen hade hela min familj fruktat. Jag var livrädd för sprutor, jag skakade i hela kroppen och grät. Men tillslut började jag av någon anledning tycka att det var ganska kul att sätta nålen som knappt kändes i magen. Jag lärde mig hur jag skulle göra väldigt fort, det enda jag hade problem med var långtidsverkande. Lyckades jämt sätta den i en nerv, men jag lärde mig aven det.
Jag ökade i vikt, massor, jag kände mig smällfet (gör fortfarande) men pigg, glad och ja, jag var mig själv igen. Problemet var bara att plötsligt skulle alla ta hand om mig. Mitt liv blev fullt av barnvakter till stackars Ida på 15 år som har fått diabetes. Det blev jobbigt att åka till stallet eftersom att alla höll på att dalta med mig, frågade om jag hade ätit, vad jag hade för mat med mig och massa sådant. Tror att det var mycket av det som fick mig att ge upp, jag tröttnade, jag ville vara som alla andra. Jag ville inte bli särbehandlad. Det var här jag slutade sköta min diabetes (nästan innan jag lärt mig sköta den ordentligt). Detta slutade självklart i den ena kraftiga känningen efter den andra, vilket fick folk att ta hand om mig desto mer.
Nu 6 år senare har jag äntligen börjat inse hur viktigt det är att må bra. Hur mycket bättre jag mår med ett stadigt och väl kollat blodsocker. Jag är pigg, glad och frisk, inget kan stoppa mig nu.
Februari 2009
